Starchild at mirror

Starchild at mirror – en hyllning till Paul Stanley och Norman Rockwell

För mig så har tanken om att konkretisera idén om målningen ”Starchild at mirror” inneburit att gå den där extra milen. Redan under min tid på gymnasiet påbörjade jag en hyllningsmålning till Kiss (Paul Stanley), men min konstnärliga utveckling inte minst, hann före färdigställandet av det projektet. Det blev med andra ord inte så bra idé att färdigställa den målningen. Sedan dess har jag till och från funderat, enda fram tills att jag läste Paul Stanleys självbiografi ”Face the music”. Närmare bestämt när jag läste raden ”I wish my life was like a painting of Norman Rockwell”. Där och då såddes fröet om att skapa Starchild at mirror. En fusion av Stanley, Rockwell och Jensen!

Jag blev positivt överraskad att Paul nämnde Rockwells målningar. Eftersom jag ser Norman Rockwell som en ikon både som konstnär/illustratör och berättare, så var det extra kul att Paul också kände något extra för Rockwells målningar. Även om Paul sannolikt inte syftade på målningar i stil med ”Girl at mirror”, som jag utgick från i mina tankar när jag skulle skapa min hyllningsmålning, så var det förmodligen målningar om ”ett glatt okomplicerat perfekt liv”.

Inspiration

Kiss blev för mig en inspiration både musikaliskt och som koncept i väldigt ung ålder, och Norman Rockwell blev likaså en konstnärlig inspiration. Faktiskt långt innan jag visste namnet på konstnären till de fantastiska målningar jag beundrade. Dessutom kan jag än idag se många av hans målningar med samma beundran. En av favoriterna har varit Girl at mirror vars original jag också sett på Norman Rockwell Museum i Stockbridge Massachussets. Om ni kollar upp den målningen så kan ni se kopplingarna till det jag skapat.

Inför målandet

Mina första tankar om min målning ”Starchild at mirror” var förstås detaljerna om innehållet till motivet och vilket sätt jag skulle måla på. Det första jag tänkte var att måla väldigt likt Rockwells sätt, men ändrade mig snabbt av flera skäl. Ena skälet till att inte måla som Rockwell, är ju för att jag som konstnär inte målar som honom generellt, och för att mitt sätt är starkt nog för att kunna stå för sig själv. Minns också att Paul vid något tillfälle nämnde den ”ultimata komplimangen” då musiker som inte alls spelar i stil med Kiss men som ändå inspirerats mycket av dem.
.

”Walking the extra mile”

Ibland kräver vissa utmaningar en extra växel för att kunna klämma ur det bästa av ens förmåga. Starchild at mirror är en av dessa tillfällen, vilket också inkluderar ramen till verket. Den här typen av måleri-utmaningar passar mig bra, men jobbar också på att släppa lite på det minutiösa. Tyckte dock det passade bra med alla detaljer jag ville återge i detta motiv.

När det kommer till innehållet i min målning med utgångspunkt från Rockwells ”Girl at mirror”, så har jag förnyat innehållet för att rimma bättre med ”Starchild”. Och samtidigt mig och min personliga relation till Kiss inte minst. Till skillnad från tjejens lilla pall i Girl at mirror, så har jag valt en gammal kista till grabben. På den kistan har han ristat in sina (mina) Kisslåtar som är absolut bäst (många fler hade jag lätt kunnat lägga till, men filtrerade hårdare för att undvika extra ”kladd”). Listan av de låtarna hittar ni längre ner på sidan.

Istället för ett ”Hollywood-magasin” så har ”Starchild” ett ”kiss-magasin” och här valde jag några passande bilder från den tidiga eran. Några av bilderna är fotade av Barry Levine, som jag tycker knäppt de bästa bilderna på Kiss. Precis som de karvade låtarna på kistan, så valde jag ut de album jag tycker innehåller flertalet av Kiss godbitar. Dessa är Creatures of the night, Kiss Alive 2, Destroyer, Love gun och ”Kiss”. Istället för att luta spegeln mot en stol så valde jag Marshall-förstärkare. Till sist har jag bytt ut en ”docka” som finns med i Rockwells målning mot den fläskiga boken Kisstory. Som en parentes kan nämnas grabbens på tok stora T-shirt med ”Kiss alive 2-motiv” (han har ju snott den av ett äldre syskon förstås).

Jag & Kiss

Min relation till Kiss som band påbörjades omkring albumet Creatures Of The Night dvs 1982 – då var jag 6 år gammal. Det är alltså 38 år sedan från dagens datum då jag skriver detta. Jag hade bekantat mig med några grabbar i yngre tonåren som introducerade mig till Kiss, och vid några tillfällen var jag hem till dem. Båda hade tapetserat varje millimeter av sina rum, inklusive taket med Kiss-posters. När jag gick in i dessa rum och fick se Kiss teatraliska foton – framförallt de som fotats av Barry Levine så blev jag fullständigt hypnotiserad! Färgsprakande foton på medlemmarna i sina respektive kostymer och sminkning. Gene Simmons som en eldsprutande ”Dragon”, Paul Stanley som ”Starchild”, Ace Frehley som ”Spaceman” och Peter Criss som ”Catman”.

Nostalgi

Som för många Kiss-fans så handlar bandet mycket om en upplevelse av nostalgi. Ända sedan ”reunion” 1996 då Peter Criss och Ace Frehley fick komma tillbaks så har bandet byggt sina turnéer kring just nostalgin. 1996 var också första gången jag fick chansen att se dem live. Nu har jag sett dem många gånger sedan dess och oavsett deras förmåga till prestation nu för tiden så kommer min känsla av nostalgi leva kvar.

För mig så är Kiss en musikalisk skön attityd i konstnärlig teatralisk form, vilket kanske begripligt i mitt fall lockat mig mer än bara musikaliskt. Även om det finns oerhört mycket bra musik i alla möjliga genrer som också fångat mig, så har Kiss behållt en given plats. Den av alla medlemmar ur bandet jag sympatiserar med allra mest är Paul, vilket ni kanske redan gissat. Bland Kiss-fans ser det väldigt uppdelat ut om vem de anser vara ”favorit”. Inte så konstigt då vi alla synkar lite olika tur nog.

Jag & Norman Rockwell

Eftersom min målning ”Starchild at mirror” också är en hyllning till Norman Rockwell, så vill jag skriva några ord om denna konstnärliga ikon. Jag upptäckte Rockwell långt senare än Kiss, utan att veta namnet på konstnären till de målningar jag sett och fascinerats av. Typiska motiv av Rockwell är scenarion och insikter om livet som kan vara väldigt berättande och träffande, med färgstarka karaktärer och innehåll. Förutom sin förmåga att kunna berätta historier i sina målningar så var han också oerhört kompetent som konstnär/illustratör. Detta framgår främst av hans verk mellan 1940-60 talet. Hans förmåga att fånga karaktärer och förstärka dem för att sedan målerimässigt också briljera. När han själv fick frågan om vem som är skickligaste konstnären någonsin, så nämner han Rembrandt. Han kanske tänkte som mig där att det i så fall handlar om några få av hans självporträtt.

Rockwells stora kostym att växa i

Som med det mesta av det som kräver någon form av ansträngning för att utveckla kompetens, så leder det oftast till att man sannolikt kan ”genomskåda” eller se brister i vad andra ”likasinnade” skapat. Mycket av den konst jag förr beundrat har jag vuxit ur, men Mr Rockwell håller för en stadig beundran. Det ska också tilläggas att jag besökt Norman Rockwell Museum i Stockbridge Massachusetts för att se originalen. Print i böcker av de målningar jag sett originalen på är bleka kopior, vilket gång på gång talar för att se målningarna live.

Girl at mirror

En av mina favoritmålningar med Rockwell är ”Girl at mirror” (skapad 1954), som jag också såg originalet på i Massachusetts. De målade detaljerna på originalet är fantastiskt bra. Detaljerna att skåda på originalet framgår inte i någon reproducerad form. Exempelvis kan man på nära håll se många olika färger, som på håll betraktat återger flickans hudton på ryggen. Motivet visar en ung flicka som ställt fram en spegel mot en stol för att spegla sig när hon gör sig fin. Man kan se hennes hår och smink-detaljer på golvet och hur hon sedan tittar sig i spegeln uttrycksfullt, som att ”är jag fin nog”. Hon har ett magasin av vackra hollywoodstjärnor i sitt knä som visar varför hon var så angelägen om att spegla sig som hon gjorde.